Valdemar Birgersson

Valdemar Birgerssons vapen (1252)

Valdemar Birgersson, född omkring 1239, död 26 december 1302 på Nyköpingshus, kung av Sverige 1250-1275. Son till Birger Jarl och Ingeborg Eriksdotter av Sverige.
Han efterträdde sin morbror Erik Eriksson den läspe och halte som kung 1250, alltså vid sju års ålder, eftersom han härstammade från fyra mäktiga familjer. Hans farfar var folkungen Magnus Minnisköld, som stupade i ett av slagen mot Sverkerska ätten. Hans farmor var Ingrid Ylva, som möjligen var sondotter till Sverker d.ä.. Hans morfar var Erik Knutsson av Sverige och hans mormor Rikissa av Danmark, dotter till Valdemar den store. Han blev krönt i Linköpings domkyrka 1251. Under de första sexton åren var hans far Birger jarl den faktiske regenten och under dennes styre infördes de så kallade fridslagarna som reglerade hemfriden, kyrkofriden, tingsfriden och kvinnofriden.

De ratade tronpretendenterna Filip Knutsson och Filip Magnusson gjorde uppror och samlade en blandad här av norrmän och tyska legoknektar, vilka förlorade mot Birger jarl i slaget vid Herrvadsbro i Västmanland. Upprorsmakarna liksom flera tyska soldater avrättades.
Valdemar har under sin 25-åriga regeringstid egentligen lämnat få spår; kanske var det inte så lätt att ta över efter en far som haft Sverige i ett järngrepp. Han har mer omtalats för kärleksaffärer, av vilka egentligen bara en är känd, den med sin svägerska, prinsessan Jutta av Danmark, med vilken han skall ha fått en son.

Han gjorde pga av detta en botgöringsfärd till Rom 1274, och tycks ha fått problem med sina bröder när han återvände. Valdemar verkar ha haft en arvstvist med brodern Erik. Erik fick stöd av stormannen Johan Filipsson men Valdemar fängslade dem båda. Erik flydde och fick nu stöd av brodern Magnus. Detta ledde till ett uppror 1275, Erik och Magnus fick av danska kungen Erik Klipping även danska knektar, och Valdemar förlorade mot dem i slaget vid Hova. Valdemar och Sofia flydde till Norge. Hans äldre bror Magnus Ladulås tog makten och valdes till kung.

År 1277 fick Valdemar hela Götaland mot det att han avsade sig kungavärdigheten och erkände Magnus som sin överherre. Valdemar var inblandad i stormanupproret som nästan störtade Magnus från tronen, varför han fråntogs sina länder, avtvingades en förnyad tronavsägelse, och kom att vistas nio år i Danmark, där han 1284-85 innehade Malmö.
Därifrån konspirerade han, och Magnus satte honom 1288 på Nyköpingshus i fängelse, officiellt pga av att han var otillräknelig och hade väckt anstöt genom sitt lättsinniga leverne. Han dog 1302 på Nyköpingshus, och är begravd i Vreta kloster, eller Riddarholmskyrkan. (då Gråmunkekyrkan har nämnts)
Gift 1260 i Jönköping med Sofia Eriksdotter av Danmark (platsen kan även vara Öninge i Ödeshög, Erikskrönikan uppger Ymninge.)

Barn:
1. Erik Valdemarsson (död 1261), begravd i Sigtuna
2. Ingeborg Valdemarsdotter av Sverige (1261/1263 - 1290/1292)
3. Erik Valdemarsson av Sverige (1271/1272 - 1330)
4. Marina Valdemarsdotter av Sverige
5. Rikissa Valdemarsdotter av Sverige
6. Katarina Valdemarsdotter av Sverige (- 1283)
7. Margareta Valdemarsdotter av Sverige

Valdemar hade flera till namnet kända älskarinnor, den första var hustruns syster Jutta av Danmark, den sista en som hette Lukardis och med henne blev han troligen vigd.

Barn med Jutta av Danmark
1. En son, som skall ha fått en dotter, som blev anmoder för ätten Leijonhufvud, varför de i början förde de tre danska leoparderna i sitt vapen och senare bytte till lejonhuvuden. Denne sons existens betvivlas dock av genealogiska forskare som Otto S. Brenner.

Denna text omfattas av GNU Free Documentation License. Den använder sig av material från Wikipediaartikeln "Valdemar Birgersson".