Stenkil

Stenkil var kung av Sverige cirka år 1060, dog omkring 1066.

Stenkils närmare bakgrund är okänd. En kungalängd från 1200-talets Västergötland påstår att Stenkil var västgöte med anknytning till Levene men den uppgiften har sagts sakna trovärdighet.

Andra uppgifter om Stenkil som är säkrare uppger att Stenkil tillhörde kretsen kring kung Emund den gamle. Adam av Bremens krönika berättar att när kung Emund och Osmund, biskopen i Skara, körde iväg en delegation från ärkebiskopssätet Hamburg-Bremen år 1060 följde Stenkil dem med tårar i ögonen.

När kung Emund dog samma år tog Stenkil makten och gifte sig med en dotter till Emund.
När en ny biskopsdelegation ledd av biskoparna Adalvard i Sigtuna (senare också biskop i Skara) och Egino i Dalby några år senare ville göra ett nytt försök att missionera i Uppland lyckades Stenkil sätta stopp för detta. Biskoparna ville bränna hednatemplet i Uppsala eftersom de trodde att hela folket då skulle omvända sig till kristendomen. Stenkil var själv kristen men lyckades få biskoparna att avstå från detta eftersom han befarade att han skulle bli avsatt och de som omvänt sig skulle återfalla i hedendom.

Enligt Snorre Sturlassons Heimskringla stödde Stenkil den norske jarlen Håkon Ivarssons uppror mot Harald Hårdråde.

Hervararsagan berättar att Stenkil "blev sotdöd i Svitjod" ungefär samtidigt som den norske kungen Harald Hårdråde som dog i slaget vid Stamford Bridge i England år 1066.
Efter Stenkils död drabbades Sverige av inbördestrider mellan två tronpretendenter som båda hette Erik, den ene kan möjligen ha varit Stenkils son. Men vi vet med säkerhet att åtminstone fyra senare svenska kungar härstammade från Stenkil och denna kungaätt kallas därför för den Stenkilska ätten.

Stenkil hade minst två söner: Halsten och Inge den äldre.

Denna text omfattas av GNU Free Documentation License. Den använder sig av material från Wikipediaartikeln "Stenkil".