Knut Eriksson

Knut Erikssons sigill

Knut Eriksson, född senast på 1140-talet, död 1195 eller 1196, kung av Sverige från 1167, son till Erik den helige och Kristina Björnsdotter av Danmark.

Gift med till namnet okänd svensk kvinna, om vilkens släktförhållanden man endast vet att hon hade en bror som hette Knut. Genom ett påvebrev från 1193, som bevarats i avskrift, vet man att hon under en livshotande sjukdom avlade avhållsamhetslöfte och gick i kloster efter att ha tillfrisknat. Kung Knut ansökte senare hos påven om att hon skulle befrias från löftet.

Barn:
1. Jon död 1205 i slaget vid Älgarås
2. Knut död 1205 i slaget vid Älgarås
3. Joar död 1205 i slaget vid Älgarås
4. Erik Knutsson, svensk kung
5. Sigrid Knutsdotter g.m. Magnus Broka

Biografi

Efter att hans far dödats omkring 1160 besegrades Knut av sina motståndare och tvingades fly från riket. Enligt en långt senare krönikeuppgift (från 1400-talet) uppehöll han sig tre år i i Norge. Denna uppgift saknas dock i de norska kungakrönikorna och beror troligen på att krönikeförfattaren förväxlat Knut med hans son Erik. Knut återkom 1167 samt överföll och dödade då (enligt Västgötalagens kungalängd) kung Karl Sverkersson på Visingsö. Därefter hade han en tid att utkämpa strider med Karl Sverkerssons brorsöner Kol och Burislev, vilka för den sverkerska ätten gjorde anspråk på kronan med understöd från Danmark. Efter att konkurrenterna besegrats och dödats (ca 1172-3) var Knut under tjugotre år (enligt Västgötalagens kungalängd) obestridd herre över Sverige.

Från Knut Erikssons tid härrör den första kända svenska handelstraktaten - rörande Lübeck - med ett annat rike, vilken Knut Eriksson tillsammans med jarlen Birger Brosa ingick med hertig Henrik Lejonet av Sachsen. Knut upprättade också omkring 1185 diplomatiska förbindelser med England och fick i det sammanhanget bl a en rustning som gåva av den engelske kungen Henrik II. Enligt Sverres saga fick Knut (och de övriga nordiska konungarna) 1195 ett brev med anhållan om militärt bistånd av den bysantinske kejsaren Alexios III. Knut upprätthöll även goda förbindelser med den norska kungen Sverre som 1185 gifte sig med Knuts syster Margareta, men relationerna med de danska kungarna var mer spända.
Enligt medeltida annaluppgifter anfölls och brändes Sigtuna 1187 under Knuts regeringstid av sjörövare, enligt Erikskrönikan från Karelen, men arkeologiska utgrävningar har numera fastslagit att det inte finns något brandlager i Sigtuna som kan knytas till denna uppgift. Enligt samma källor blev ärkebiskopen vid samma tillfälle dödad vid Almare-Stäket.
De äldsta bevarade originalbreven av en svensk kung är utfärdade av Knut. Av de nio bevarade originalbreven gäller åtta Viby kloster vid Sigtuna. Det förekom även en omfattande myntning under Knuts tid.

Knut dog en naturlig död 1195 (eller 1196) och begravdes i Varnhems klosterkyrka, där Magnus Gabriel De la Gardie lät resa en gravsten över honom. En sammantagen bedömning ger vid handen att Knuts långa regeringstid kan ses som den tid då den svenska statsmakten på allvar börjar etablera sig efter kontinentalt mönster med en skriftlig centraladministration och dokumenterade diplomatiska förbindelser med andra riken. Hur förtjänsten för detta ska fördelas mellan kung Knut och hans jarl Birger Brosa är dock inget som källorna kan ge besked om.

Han efterträddes som kung av sin företrädares son Sverker Karlsson.

Denna text omfattas av GNU Free Documentation License. Den använder sig av material från Wikipediaartikeln "Knut Eriksson".